Morgongos

20130929-083105.jpg Dagen kan knappast börja bättre än med kak-tv, kaffe och fågelsång.

Publicerat under Familj | Lämna en kommentar

Ett ständigt lärande

Idag har varit en galet bra jobbdag. Det började med att jag fick möjlighet att sammanställa mina anteckningar och från torsdagens och fredagens konferens om ”Hållbar utveckling i förskolan och skolan”. Så nu kan mina kollegor också få ta del av bitar från konferensen.

Det fortsatte med att jag fick en groda målad i ansiktet med hjälp av en pinne. ”Färgen” bestod av sand blandat med vatten. Under tiden lät jag barnen använda kameran och ta bilder på leken med målningen, men de fick även ta fotografier på objekt och situationer som de tyckte skulle fotas.

Mycket spännande att se både vad de tagit bilder på, men också responsen när de fått frågan om de vill fota. Nästan så de verkade lite förvånade (men också väldigt stolta!) över förtroendet. Vi får se hur de tänker kring och motiverar valet av motivet på bilderna senare.

Dagar som den här, vet jag att jag har ett fantastiskt yrke som jag verkligen tycker om.

Publicerat under Jobb | Lämna en kommentar

I all sin prakt

Tack för en ljuvlig, varm, lång, härlig sommar. Tack för alla äventyr, all kärlek, alla goda frukter och bär.

Välkommen är du nu, kyliga, färgrika höst. Fortsätt på det här sättet och jag är din för alltid.

20130916-070101.jpg

Publicerat under Livet | Lämna en kommentar

Känslor från förr

För tio år sedan började jag mitt andra läsår på gymnasiet. Jag bodde ensam, 45 mil hemifrån, och trots alla nya vänner i Vänersborg kunde jag stundtals känna mig väldigt ensam.

Ofta tog jag till skrivande som en tankekanal och de flesta texter har jag faktiskt kvar. Många skulle jag aldrig publicera, alldeles för intima tankar och känslor. Men texten nedan minns jag att jag grät när jag skrev, att det var oerhört känslosamt. Idag är det mest häftigt att läsa tankar och ord från mig själv som 18åring. Så, här är den.

Tillägnad Anna Lindh, skriven den 11 september 2003-09-11

Anna Lindh är död. Hon avled inatt av sina svåra skador efter gårdagens attentat. Knivhuggen i bröst och mage, fördes den kraftigt blödande utrikesministern till Karolinska Sjukhuset i Stockholm. Hur kunde detta hända? Var det meningen att det skulle gå så illa som det gjorde? Eller var det bara ett rått och grovt hot, som råkade sluta i en av Sveriges största tragedier? Nu är det ingen som vet. Frågan är om vi, svenska folket, anhöriga, arbetskamrater och övriga, någonsin kommer att få veta. Idag är Sverige ett tyst land i sorg. Många har ännu inte förstått vad som verkligen har hänt. Inte hunnit ta sig an chocken.

Jag kände henne inte. Har aldrig träffat henne, inte ens sett henne på stan. Trots detta känner jag mig arg och frustrerad. En blandad känsla som egentligen inte borde gå att förklara med ord. Men den finns.

EMU-omröstningen kommer att bli mitt första val. Första gången jag verkligen kommer att få uttrycka min åsikt, och få tala om för samhället vad Jag tycker. Situationen har förändrats. Nu innebär inte valet bara att lägga en röst. Nu lägger man rösten dels för att säga sin åsikt, men även för att hedra Anna Lindh och allting hon stod för. Såsom hennes åsikter om demokrati, men även hennes vilja att förändra och utveckla.

Nu är det försent. Anna Lindh är borta. Hon har lämnat efter sig de viktigaste personerna som funnits i hennes liv, hennes två barn och sin make. Men även många glada och trevliga minnen. Hon har varit omtyckt av många. Respekterad och öppen har Anna själv också respekterat andra som förtjänat det. Hon har öppet kritiserat länder för vissa handlingar de gjort när hon tyckt något varit fel. Kanske var det hennes öppenhet och politiska åsikter som var orsaker som kostade henne livet. Kanske inte.

Anna Lindh, Sveriges utrikesminister, vaknar aldrig mer. Den 11 september 2003, klockan 05.29, förklarades hon död. Med stöd från stor del av svenska folket, anhöriga och arbetskamrater slutade Anna Lindhs politiska karriär i en tragedi. En tragedi vi aldrig glömmer. Stödet räckte inte till. Anna avled.

Gärningsmannen är fortfarande på fri fot. Kanske bara en timma till. Kanske för alltid. Det som har hänt har hänt, även om det aldrig borde ha gjort det. Tyvärr är det inte säkert att man kommer få alltig förklarat, vare sig man får fast i den skyldige eller inte. Men för att hedra Anna, hoppas jag att han åker fast. Inte bara för att Anna ska få upprättelse utan också för att de som behöver ska få ytterligare en chans att få försöka förstå. Inte bara varför men även hur det kunde sluta såhär.

Idag har ingen svaret. Men en sak är säker. Attentatet har skadat en del av den svenska demokratin och Anna Lindh, Sveriges ansikte utåt, har lämnat oss alla i stor sorg.

Tillägnad Anna Lindh.

Vi är många som är med Dig och känner stor sorg och frustration över vad som hänt. Vi känner med din make och dina två söner.

Farväl Anna.

Publicerat under Skrivet | Lämna en kommentar

Orättvisa

Ibland går saker så himla fort, och får tillvaron att tillfälligt bli helt upp och ned.

Igår städade jag och min kollega tillsammans med barnen för att kunna äta mellanmål. Jag snavade ur min toffel, vred till knät och tårarna rann. Tänkte att det skulle gå över, att det var i det exakta nuet det gjorde ont.

En timma senare hade tårarna runnit flera gånger. Jag hade ringt grabbens förskola och sagt att Rikard fick hämta senare. Själv fick jag skjuts till akuten.

Drygt fyra timmar senare var jag, mina kryckor och mitt svullna knä hemma. Diagnosen jag fick var att ledbandet troligen tänjt ut sig i rotationen. Ordinerades värktabletter och rörelse, utan att belasta med exempelvis lyft. Lätt med en 1,5åring hemma och arbete inom förskolan.

Så tillräckligt illa för att veckan ut inte kunna jobba eller ta hand om grabben. Men försöker tänka som min kollega skrev till mig ”Skönt att det inte var värre”. För det kunde det ju absolut ha varit.

Så nu tar vi en ordentlig vilovecka och håller tummarna för att jag förhoppningsvis kan börja jobba snart igen, typ i nästa vecka.

Publicerat under Hälsa, Jobb | Lämna en kommentar

Vad sa du?

När vi åkte till invigningen skojade jag med Rikard och sa ”När du nattar går det på en kvart. Nattar jag likadant tar det hur lång tid som helst. Jag skulle inte bli förvånad om mamma och pappa bara säger åt grabben att gå och lägga sig, och att han gör det”.

Vad ville min pappa berätta när vi kom hem mitt i natten? Jo, vid halv nio hade de frågat grabben om det inte var dags att sova. Då hade han plockat ihop alla bilar han lekte med och tagit de till sängen. Sen hade han lagt sig ner och somnat.

Då känner man liksom… Va?!

Publicerat under Familj, Funderingar | 2 Kommentarer

Äventyr i huvudstaden

I fredags tog vi lite semester och reste till den stora huvudstaden. Grabbens mormor och morfar tog emot oss och har stått för helgens mat och husrum.

På fredagen testade vi deras närliggande lekplatser. Grabben gav tummen upp till framförallt rutschkana och gungor. Bra att veta att favoriterna gällde även i Stockholmsförorten.

På lördagen tog vi allihop en promenad till min farmor (grabbens ena gammelfarmor?) och fikade. På sena eftermiddagen begav sig jag och min fina make iväg på egentid. Vi åkte tunnelbana till Globen, åt middag och drack god öl, gick på röda mattor och hamnade jättenära en stor scen.

Vi lyssnade med halva öron på invigningstalet av Tele2 arena (Hammarbys nya hemmaplan som dessvärre ska delas med Djurgården) Sen skrålade vi med till Robyn, Winnerbäck och Kent. En fantastisk kväll.

När vi kom hem möttes vi av en stolt morfar som hade en del att berätta. Men mer om det i ett senare inlägg.

Efter fyra timmars sömn, stod resande på söndagens agenda. Vi lekte av oss i lekparken och lunchade med mina föräldrar, sa tack och adjö. Vi åt en super-duper-mega-god halloncheesecake på T-Centralen och tittade på tågen. Sen åkte vi hem och tokdäckade alla tre.

En härlig helg, fylld av bus och kärlek.

Publicerat under Familj, Musik | Lämna en kommentar

En ny vardag

I höst kommer R jobba 100% och jag ungefär 85%. En lite annorlunda vardag än tidigare.

I tisdags påbörjades inskolningen av grabben på hans nya förskola. Den känns välkomnande och grabben verkar trivas.

Han härjar för fullt på förskolans utegård. Han följer efter och närmar sig de äldre barnen som om han alltid känt dom. Det här kommer bli så bra.

Jag själv är hur mycket lugnare som helst vid den här inskolningen. Jag vet vad jag vill ha, förväntar mig att få och vad jag vill se. Nu ska vi bara se om det blir så, men det verkar lovande.

Publicerat under Familj, Livet | Lämna en kommentar

Uppkopplad

Jag är tillbaka. Sommaruppehållet från bloggen har gjort mig gott. Funderar fortfarande över boken jag skrev om senast, Nedkopplad.

Jag är inte intresserad av att koppla från den digitala världen helt, men det vore absolut skönt att känna att jag styr mitt användande. Som det känns nu, är det stundtals den digitala världen som styr mig. Bara för att jag kan kolla facebook, twitter, instagram, bloggar etc när som helst, betyder det inte att jag behöver kolla när som helst.

Vi får se vad jag gör av den insikten och känslan. Kanske blir någonting framöver.

Publicerat under Funderingar, Livet | Lämna en kommentar

Sommarlov

Idag har jag läst ut en bok för första gången på hur länge som helst. Bokens titel är Nedkopplad, skriven av Susan Maushart. Boken handlar kort och gott om en familj som under sex månader lever utan datorer, smartphones, läsplattor, tv och liknande. I boken blandas författarinnans egna anteckningar från experimentets gång, med en hel del statistik.

Boken är underhållande och väcker många tankar om ens egna beteenden. Jag rekommenderar alla att läsa den, främst för att få sig en tankeställare o sina egna vanor. Det fick åtminstone jag.

Inspirerad av boken, meddelar jag härmed att jag tar bloggsemester till den 5 augusti. Då slipper jag ha dåligt samvete över att jag inte skriver något.

Så – trevlig sommar. Hörs i augusti!

Publicerat under Läst, undertecknad | Lämna en kommentar

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.