Summering 2020 (och faktiskt lite 2019)

december 31, 2020 0 av Jessica

För två år sedan publicerade jag en årssummering där jag berättade om mitt mående. Min resa jag gjort fram till dess. Idag är jag så glad att jag satte ord på det, för att kunna gå tillbaka. Kunna se själv att saker blir bättre.


…depression och utmattning. Hopplöshet, förtvivlan och otillräcklighet är känslor som har avlöst varandra, för att i nästa andetag bytas ut till känslan av att befinna sig i ett avgrundsmörker. Våren var absolut värst, jag såg inget slut på eländet.

Det är jobbigt att tänka tillbaka, för helst av allt vill jag bara skynda vidare. Men jag tror att jag gynnar mig själv och mår bäst av öppenhet och att sätta ord på det. Jag blev sjuk. Men det var först när jag började må bättre, som jag själv kunde greppa hur jag faktiskt mått när jag var som sämst.

Dessutom har jag insett att psykisk ohälsa inte är något som människor pratar om hur som helst. Mottagaren blir många gånger riktigt obekväm om man säger att ”jag mår skit och är sjukskriven på grund av depression”. Jag ska göra vad jag kan för att göra det mer ok att prata om.

Till 2019 tar jag med mig en av de klokaste sakerna någon sagt till mig i år:

”Spring inte fortare än din skyddsängel kan flyga”


2019 bjöd på nya insikter. Textilutbildningen hjälpte mig att se mig, styrkor och svagheter, ur ett annat perspektiv. Jag fick adhd-diagnos och kontakt med en arbetsterapeut. Jag fick hjälp av jobba med mig själv både praktiskt i vardagen och mentalt. Jag fick möjlighet att medicinera och jag fick ord som hjälper mig att förstå mig själv. Jag är samma, med samma utmaningar och bekymmer. Men jag har lärt mig att jag måste möta mig själv annorlunda. Hantera mig själv på annat sätt än innan. Varför? För att JAG inte ska göra MIG sjuk.

Även 2020 har bjudit på insikter, åt alla möjliga håll. Men jag orkar inte fokusera på covid, död och annat elände. Istället tänker jag fokusera på saker jag tar med mig till 2021.

Jag avslutade min textilutbildning med flaggan i topp. Jag tog mig igenom samtliga moment med hjälp av fantastiska lärare och kurskamrater, trots att utbildningen blev tvungen att ändras om till distans. Socialt var det en förlust, att inte kunna ses på riktigt i klassrummet och härja. Men mentalt och på den personliga resan var det nog till min fördel. Jag har svårt för avsked och avslutningar och plötsligt hade vi en lååång utcheckning från varandra. Jag tror att det bidrog till att jag klarade ”studenten” bättre. Dessutom blev den påtvingade distansen också öppningen för det digitala samtalet. Faktum är att jag har flera från utbildningen där vänskapen växte fram ordentligt NÄR distansen tog över. Människor jag har kontakt med fortfarande, nästan dagligen. HUR ska jag kunna vara annat än tacksam för det?

Mina föräldrar flyttade till Linköping. Från att under 15 år haft minst 2h enkel resväg, till att kunna ses spontant alla veckans dagar. Lätt en vinst. (Och det trodde INTE mitt 20-åriga jag att jag någonsin skulle tycka…)

Jag är tillbaka i förskolan. På en ny förskola. Jag har funnit nya fantastiska människor. De är förvisso kollegor, men de gör något annat med hjärtat. De hjälper mig att bromsa, hålla tillbaka, lyckas. Jag har varit jätterädd för hur jag ska orka i förskolan. Om jag ska kunna fungera. Kunna vara frisk. Må bra. För sättet jag tog mig an min yrkesroll innan jag blev sjuk var inte hållbar. Då hade jag inte blivit sjuk. Jag letar efter andra sätt att använda mina styrkor. För de är ju kvar! Och klart det går. Jag har en lång resa kvar, men jag blir så mycket bättre på att sätta ord på, uppmärksamma svårigheter, balansera. I förskolans värld vet jag att jag har jag alla möjligheter i världen att få vara mitt bästa jag, och det känns helt fantastiskt.

Jag vill härmed avsluta årets summering på samma sätt som jag påbörjade det 2018.

Tack min familj och mina vänner.
Alla kramar.
Allt ni gjort.
Allt ni sagt.
För allt.
TACK
.